En artikel i Läkartidningen om Låt NICE:s nya riktlinjer bli en vändpunkt för ME/CFS och en intressant kommentar som är värt att citera:
Hur ser ni på kritiken av frånvaro av objektiva effektmått när sjukdomen som sådan saknar objektiva mått? ME/CFS är en uteslutningsdiagnos, den baseras enkom på subjektivitet (också känt som klinisk bedömning, grundad på symtom i frånvaro av objektiva fynd, där man bestämt att syndromet är den bästa beskrivningen i relation till andra syndrom/sjukdomar). Det har nämligen framförts som kritik mot allehanda psykiatriska studier, utan att det egentligen förtar den reella nyttan av olika psykiatriska interventioner.
Jag har personligen noterat ett påtagligt lobbande för att ME/CFS är en neurologisk eller neuroimmmun sjukdom, när det vetenskapligt underlaget alltjämt är inkonklusivt – såvida man inte menar att alla sjukdomar med grund i hjärnan, dvs även psykiatriska, är neurologiska. Liksom inflammation på ett eller annat sätt är involverat i alla patologiska (och många normala fysiologiska) processer. Symtomkonstellationen för ME/CFS och utmattningssyndrom är väldigt lika de för neurasteni som man talade för 100 år sedan, och jag funderar om inte det skadar forskning på symtomkonstellationen om man i ett för tidigt skede bestämt hävdar att ens definition är en bestämd nosologisk entitet, och ytterligare värre exkluderar vissa interventioner som kan vara till nytta för en subgrupp av patienterna.
