Handelsfackets representant har nyligen sagt "Våra medlemar är oroliga att de kan bli smittade med Corona... Och när oron förekommer på arbetsplatsen måste den tas på storsta allvar!"
Med andra ord kan man säga att "Vi ska vara extremt oroliga över oron!"
Behöver verkligen just primärvården gräva sig i fler och fler nyanser av ett omdiskuterat tillstånd?
"Långvarig trötthet och värk (ME/CFS och fibromyalgi) drabbar ett par procent av den vuxna befolkningen. Trots aktuell SBU-rapport är kunskapsläget bland läkare mycket bristfälligt. Graden av inflammation förklarar tröttheten vid båda tillstånden."
Femtio procent elever som är 15 år gamla känner "psykosomatiska symptom" som enligt Folkhälsomyndigheten kan vara relaterade till "brister i skolans funktion". Nu kommer även kommentarer om att det bör åtgärdas genom att "stärka elevhälsan"...
Vilken otrolig trams - livet består ju av olika krav, gränsdragningar, kompromisser och är inte någon konstig sjukdom som diagnostiseras när någon "mår inte bra". Om skolens funktion brister så är det inget som kan "botas" eller "behandlas" via "elevhälsan" utan det krävs mera ordning och reda samt att föräldrarna tar ansvar för sina barn.
En kriminolog från Stockholm uttalar sig på TV att "vi behöver en polis som kan genomföra arbetet på ett demokratiskt sätt".
Menar han att polisen bör be om omröstning när de ska hantera kravaller eller möter kriminella gäng på nätet? Polisen är ju inte folkvalda utan de är anställda för att hålla ordning och reda!
Rektorn för en skola i Göteborg har beslutat att eleverna inte får ha på sig mjukisbyxor och midjeväska i skolan. Hon sa också att skolan inte är för alla... Och nu kommer det röster som ifrågasätter detta agerande - föräldrarna, politiker och även ministrar talar högt och bestämt...
I stället för att försöka förstå varför kom denna regel i skolan så lyfter man "frihet", "rättigheter" och sådana ämnen för att försvara något som inte är värt att försvara - det vill säga att en viss klädkod kan vara en del av normbrytande agerande. Att ha på sig kläder som passar till skolan och inte symboliserar våld/gangsterkultur/negering av samhällets moral är något så självklart som det bara kan vara...
Någon har kommenterat under en artikel gällande aktiv dödshjälp:
”En sällan diskuterad anledning till att många förespråkar läkarsmedverkan
vid dödshjälp av olika slag är nog att doktorns medverkan ger det hela en
officiellt sanktionerad, professionell prägel och avlastar skuldkänslor.”
Assisterad självmord – oxymoron eftersom då är det inte
”själv”-mord utan ”med”-mord… Eller?
Någonstans i Dalarna är vissa bilister så stolta över hur många högtalare de har i sina bilar att vanliga människor inte kan sova eller vila. Polisen står handfallen och menar att de inte har verktyg för att ingripa. Idag åker någon minister dit för att "lyssna på plats" vad som kan göras. Hoppas han hör något i detta oväsen...
Men varför inte bara böta, böta, böta alla de dummaste för ordningsstörning eller liknande? "Money talks" så kan även böter hjälpa till med att göra litet tystnad...
En reporter på SverigesRadio beskriver "en skuldkänsla" när hon möter utsatta människor på Rodos där ett migrantläger brunnit nyligen ner två gånger. Känner sig själv "privilgerad" och mår något bättre när hon får lida litet grann när andra branden kommer och orsakar att hennes ögonen rinner, hon kanske gråter samtidigt...
Man bör känna skuld när man gjort (eller inte gjort) något och på det sättet sårad/skadad andra människor. Hon går inte alls på djupet varför hon känner vad hon känner. Är det kanske på det sättet hon är "privilgerad" - för att hon inte behöver fundera kring detta...?
I morse hörde jag på radio en intervju med en minister - han har berättat hur Sverige jobbar för att påverka situation i Belarus. Nämligen har man fryst några gemensamma projekt för att inte skicka pengar till statliga institutioner med koppling till deras regering. Det som var konstigt för mig var att mannen som pratade var en minister för internationellt utvecklingssamarbete... Aldrig hört om detta... Behövs det överhuvudtaget?
Det finns fler ministrar som man inte hör så mycket om:
Jämställdhetsminister samt minister med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation
Energi- och digitaliseringsminister
Landsbygdsminister
Socialförsäkringsminister
Minister för högre utbildning och forskning
Utrikeshandelsminister och minister med ansvar för nordiska frågor
Det finns stökiga barn/ungdomar i skolan och det känns som att ingen kan göra något åt deras dumma/farliga/kränkande/ibland kriminella beteende.
Det är helt naturligt att det är svårt att lösa stora problem men det man ser på olika möten är så meningslöst ibland. Man pratar och argumenterar, inventerar det som man gjort och berättar hur duktig man är men sedan kommer det aldrig till någon handling.
Det räcker inte att bara beskriva situation och påpeka det som fungerar eller inte fungerar. För att ta tag i problemet behövs att de som ska ta ansvar förändrar sitt arbetssätt, börjar få kontakt med verkligheten, skapar tydliga gränser och kräver respekt för dem själva och andra. Men för att påbörja denna process är det nödvändigt att komma i kontakt med sig själv och kunna avstå lugnande beteende och göra det som är riktigt.
Enligt polisen pågår just nu ett 50-tal gängkonflikter i Sverige. Gängen rekryterar barn för att utföra brott eftersom på grund av generösa ungdomsrabatter och systemet med ungdomsvård har det varit effektivt för att inte riskera hårda straff... Man kan då säga att sådana rabatter har som bieffekt att fler barn lockas till kriminalitet i stället för att göra det svårare. Kanske är kortare fängelsestraff något som underlättar att sluta leva i kriminaliteten men rabatterna kan vara något som gör det lättare att påbörja det kriminella livet...
Det sägs nuförtiden med klart språk att det finns barn så unga som 8 år som regelbundet begår brott. Det sägs också att ansvaret för att hantera detta ska ligga på socialtjänsten, skolan, polisen men det är så sällan man pratar om att det är föräldrarna som är ytterst ansvariga för sina barn. Är det så att föräldrarna inte känner till att de skall samarbeta med myndigheterna så får barnen en tydlig signal - att samhället är maktlöst, kan inte göra någonting för att motverka deras brottsliga beteende och då är det kört...
